En roman av Viktor Rydberg
AB Svenska Ljud Classica, 2014
På en holme i en af Smålands insjöar låg i fordna tider ett slott, som tillhörde en gren af den mäktiga slägten Månesköld . Det var väl endast af trä, men förtjente heta slott, ty det var en stor tornprydd byggning, uppförd af eketimmer och medelst en fallbrygga förenad med fasta landet.
Rundtomkring insjön speglade sig granitbranter i dess böljor, och öfver klipporna susade furor. Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla sidor kring Eköns slott. Men på ett ställe sänkte sig stranden öppen mot insjön; der var mellan klipporna en däld, prydd af hvitstammiga björkar, och mellan dessa träd framblickade den trappformigt uppstigande gafveln af ett munkkloster.
Frågar du, hvad detta kloster hette, kunna vi ej gifva svar. Dess namn finnes väl i något af de gamla permebref från 1300-talet, hvilka förvaras i riksarkivet; men vi hafva ej haft tid att forska derefter. Vi kalla det derför, såsom allmogen gjorde, rätt och slätt klostret.
Allt, som nu återstår af detsamma, är dess stenfot, och äfven den är till hälften dold under jorden eller öfvervext af vilda rosenbuskar. Dock vet folksägnen ännu, att dessa stenar
[2]
äro lemningar af ett kloster; han vet ännu mer, ty han säger, att det blef öde under en svår pest, kallad svarta döden, och efter den tiden förblef obebodt och fick förfalla.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Han var då redan gammal och satt hemma i lugn hos sin kära husfru Elfrida, tänkande på det myckna han i sin ungdom pröfvat; ty han var en erfaren man och hade stridt både under Mats Kettilmundsson för de olycklige hertigarnes sak, och i Skåne mot de holsteinske herrarne. Dock derom talade han föga, om icke då pater Henrik, prior i det närbelägna klostret, besökte honom och pröfvade hans hembrygda öl eller fjerran hemtade vin.
Var det då en höstafton, och insjöns vågor brusade kring ön, der slottet var beläget, och vinden tjöt i barrskogen, och regnet föll i strida strömmar på slottets spetsiga tak; då tändes en väldig brasa uti spiseln i salen, riddaren och patern satte sig i länstolar, med fyllda bägare, vid ekebordet i brasans grannskap, men fru Elfrida och hennes tärnor hade sin plats längst bort i salen, der de läto sländorna surra i kapp, medan de då och då med vandt öra uppfångade några ord af slottsherrens och den fromme munkens märkliga samtal.
Men på en pall vid munkens fötter satt, uppmärksamt lyssnande den unge Erland, riddar Bengts och fru Elfridas enda barn, den vilde gossen, hvars ögon skimrade af oroligt lif, och hvars gula lockar som en lejonman nedföllo öfver kinder , färgade af ungdomspurpur.
Riddar Bengt talade om sina krigsäfventyr
...
och gossens händer grepo med styrka kring stålbågen, hvarmed han plägade slunga pilar efter skogens vilddjur; pater Henrik talade om sin vallfart till den heliga grafven, om den grekiska kejsarstadens prakt, om Roms hedniska ruiner och kristna kyrkor, om nejder, der fikonträden blomma och palmer höja sig mot en högblå ether
...
och gossen lät bågen falla, och hans blick sväfvade drömmande kring salens väggar.
Pater Henrik var en vidtberest man, och fastän han lefde i ett kloster djupt inne i Smålands skogar, visste man dock
[3]
förtälja, att hans anseende såsom andlig och såsom lärd var stort, ja större i fjerran länder än i Sverge; man visste, att konung Magnus sänkte sin hjessa lika djupt för denne prior, som för sjelfve erkebiskopen i Upsala; ja man berättade till och med, att bref med långväga resande ankommit till patern, bref, som voro skrifna af sjelfve påfven i Avignon och af de höglärde herrarne vid universitetet i Paris. Detta visste munkar och prester förtälja om pater Henrik, men han var anspråkslös och hade afslagit de högre värdigheter, som erbjudits honom. Nöjd med det lugna lifvet i sitt kloster, studerade han och afskref han der i sirliga bokstäfver på hvitt pergament de romerske författare, som han älskade, ehuru de varit hedningar; och icke blott romerska böcker afskref han, utan äfven andra med underligare bokstäfver, om hvilka de öfrige munkarne sade: græca sunt, non leguntur (det är grekiska, sådant läsa vi icke); men pater Henrik kunde läsa dem, ty han hade, såsom nämndt är, vistats i den grekiska kejsarstaden Konstantinopel.
Patern var unge Erlands lärare i bokliga konster. Och till bevis, att undervisningen ej varit fruktlös, lät han stundom om qvällarne sin lärjunge läsa högt för riddar Bengt, fru Elfrida och husfolket ur en bok med grannt målade bokstäfver på första bladet; det var en bönbok, och Erland läste så väl, att fru Elfridas hjerta klappade af stolthet, och riddar Bengt, som sjelf ej kunde läsa, försäkrade, att gossen borde blifva en andlig man.
Men på sådane ord svarade Erland med en mörk blick, och ofta vägrade han läsa, när icke munkens ögon hvilade på honom.
Mer än studierna i paterns cell älskade Erland att jaga i skogen. Ofta hemkom han med en vingskjuten örn, en ännu i döden vildt grinande varg. Vid sådane tillfällen fyllde riddar Bengt sin bägare, drack sonen till och klappade honom på hufvudet ; men fru Elfrida borttvättade blodet från hans ansigte och händer, och slöt honom i famn, som om hon fruktat att förlora honom.
[4]
Vänner bland jemnåriga egde Erland inga. Sällan sågos gäster i Ekö slott. Inne i skogen funnos visserligen många upprödjade platser med hus, åkrar och ängar, der riddarens underhafvande bodde; men de unge bondsönerna skydde junkern , ty han var häftig och stolt, och hans lekar voro hårdhändta , ofta blodiga.
Hans trognaste sällskap voro tvenne jagthundar, stora, lurfviga, med blodsprängda ögon och skarptandade gap, ödmjuke mot sin unge herre, vänlige mot Eköns husfolk, men en skräck för alla andra. Då ung Erland på sin ystra fåle, såsom ofta skedde, red tvärs öfver folkets åkrar, och den sparsamma grödan nedtrampades af dennes hofvar, då kände sig folket ofta böjdt att strängt handskas med junkern, men Käck och Grip, som med röda uthängande tungor följde honom, och hans eget sinne, som ej tvekade att rikta bågen mot menniska som mot vilddjur, kommo dem på andra tankar. Älskad af folket var Erland icke. Dock hata honom kunde de icke heller, ty ofta visade han ädelmod och frikostighet. Till stafkarlen kunde han bortgifva silfversmyckena på sin rock, ja allt hvad han egde, utom bågen, hästen och hundarne.
Der den högsta hällen lutade öfver insjön, der plägade Erland från en svindlande höjd kasta sig i vattnet. Mest behagade honom att simma, då blåsten upprörde böljor på sjön och slungade skum på stranden. Till hans nöjen hörde äfven att vandra bland skogens klippor, sjunga sina egna sånger och lyssna till deras genljud.
Om då en qväll, när månen sken öfver furorna, folket i sina kojor hörde vilda, men behagliga toner djupt inifrån skogens mörker, då sade de till hvarandra:
– Hör! vilde Erland är i skogen!
Ty vilde Erland kallades han af folket.
Så vexte han upp och var vid sitt sjuttonde år en ståtlig yngling, på hvilken fadrens ögon med välbehag kunde hvila. Men fru Elfrida suckade ofta öfver hans häftiga sinnelag och skulle varit ännu mera bedröfvad, om icke pater Hen-
[5]
rik tröstat henne dermed, att allt hafver sin tid, ungdomen sin och det mogna förståndet sin.
Riddar Bengts närmaste granne var riddar Gudmund Ulfsax. Denne, som var enkeman, egde en skön blåögd dotter vid namn Helena. Herr Bengt och herr Gudmund tyckte, att de unga passade för hvarandra; de voro begge af förnämlig slägt, begge de enda barnen, och egendomarne lågo så, att de just vore egnade att förenas. Fäderna öfverenskommo derför , att Erland och Helena i framtiden skulle blifva äkta makar ; detsamma var fru Elfridas älsklingstanke. Visserligen voro ynglingen och jungfrun ännu skygga i hvarandras sällskap, men denna skygghet tillhörde deras år: de voro ännu nästan barn. Äfven kärleken har sin tid.
Så hände en sommardag att Erland återvände från en jagt.
Öfverst på en kulle i skogen vexte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgifvande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren öfver den kringliggande skogen, och när hon aftecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om hon längtande blickade ut i verlden och önskade sig fjerran till det solbeglänsta land, der palmer susa för balsamiska vindar.
Nedanför kullen sorlade en bäck öfver kiselstenar på sin väg till insjön. Bäcken hade längre in i skogen en besvärlig vandring mellan mosslupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder till en gräsmatta, på hvilken blå, hvita och röda blommor prunkade. Här brukade vilde Erland stundom hvila; hit riktade han äfven nu sina steg, för att dricka af bäckens friska vatten. Käck och Grip, de begge hundarne, följde honom.
[6]
Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt. Der satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes ansigte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg ett svall af kolsvarta lockar gjuta sig öfver blottade skuldror och öfver en mörk drägt, sirad med mångfärgade band. Flickan doppade lekande än den ena, än den andra af sina små nakna fötter i bäcken. Hon fröjdades visst åt den behagliga svalkan, kanske ock åt de vattenbubblor , som föddes af denna lek. Och hon sjöng, ja hon sjöng med en gäll, men välklingande röst, som gaf genljud, lik trastens, fjerran i skog.
Hvem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland af hennes later, hennes drägt, hennes sång, som ljöd helt annorlunda än de visor, nejdens flickor brukade sjunga, när de sökte boskapen i skogen. Hvem var hon då? Kanske en elfva eller en förtrollad prinsessa? Tyst och undrande stod vilde Erland på kullen, och han kände något i sitt hjerta, något hemligt, oförklarligt, något hemskt och ändå lockande.
Men Käck och Grip riktade sina ilskna ögon på flickan och murrade argt. Och medan Erland ännu stod fördjupad i sin åskådning och sina tankar, rusade Grip nedför kullen, såsom om han velat slita den obekanta i stycken.
Då märkte Erland hennes fara, och hans röst kallade hunden tillbaka. Men innan detta skett, hade flickan med en snabb rörelse vändt sig om, rest sig upp och, just som hunden med hvassa tänder fattade i hennes klädning, stuckit en dolk i hans hals. Det var ett ögonblicks verk. Med ett stycke av flickans klädning mellan tänderna tumlade Grip till hennes fötter, och hans blod färgade med purpur den gröna stranden.
Vilde Erlands ögon flammade af vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd; han glömde, att flickans eget lif sväfvat i fara, och han ropade, medan han med hastiga steg nalkades den obekanta:
– Hvem är du, som vågat detta?
[7]
Men flickan riktade tvenne stora, svarta, blixtrande ögon på ynglingen, hennes bruna kinder voro färgade af hög rodnad, hennes små läppar darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda perlbanden, som omgåfvo hennes nakna armar, skramlade:
– Vill du kanske döda mig? frågade hon i en trotsig ton, som hade en främmande brytning.
Och hon höjde dolken till försvar mot den andre hunden, hvars rörelser tydligen tillkännagåfvo, att han ville hämnas sin kamrat.
Först nu insåg Erland, att han haft orätt. Han befallde Käck lägga sig ned, och då denne icke genast aktade sin herres befallning, gaf han besten med bågen ett svårt slag, så att han tjutande drog sig tillbaka.
Ynglingens och flickans ögon möttes; det var å ömse sidor trotsiga blickar, men i Erlands låg dock redan en hemställan (ty bön kunna vi icke kalla det) om ursäkt för den nyss timade händelsen. I hans barm rörde sig den manliga ridderlighetens medfödda drift, dock ännu bekämpad af stolthet och vrede.
Efter ett ögonblicks förlopp drog sig flickans läppar till ett leende.
– Jag fruktar dig icke, sade hon och kastade med en plötslig rörelse dolken, så att den hvinande skar luften och fastnade med udden i ett träd, som stod ett stycke derifrån.
Erlands vrede öfvergick i undran och nyfikenhet.
– Du är en besynnerlig flicka, sade han, och äfven han log; – men illa vore det, om jag ej i manliga idrotter kunde täfla med en qvinna.
Och dragande sin jagtknif ur dess slida, kastade han den med en skicklig rörelse mot samma träd. Knifven inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halfva dess blad doldes i dess bast och bark.
Derefter gick han till trädet och lösryckte begge vapnen, sköljde dolken i bäcken och återlemnade honom till hans egarinna.
[8]
– Du är en vacker flicka, sade han, – men mycket besynnerlig
...
Vill du, tillade han betänksamt, – att jag skall döda den andre hunden, eftersom han ville angripa dig?
– Nej, svarade flickan, och stack dolken i dess rikt broderade slida, som hon bar i ett bälte kring lifvet; – hunden är oskyldig, ty de djuren blifva sådane, som deras herrar vilja att de skola vara. Men du sjelf måste vara en hård och elak yngling.
Och den obekanta lockade på Käck, som på en vink af sin herre nalkades henne krypande. Flickan smekte hans lurfviga hufvud.
– Förlåt mig, sade Erland, och han rodnade; – du har rätt: jag är hård och elak, men tro icke, att jag hetsade hunden mot dig. Jag ville dig intet ondt.
– Jag tror dina ord, svarade den obekanta och såg med en djupare blick i ynglingens ansigte. – Bor du här i grannskapet ? tillade hon.
– Ja, svarade Erland och sänkte ofrivilligt sin panna för denna blick från hennes svarta ögon.
– Farväl, fortfor flickan. – Vi träffas visst icke mer. Och hon var redan färdig att ila in i skogen, då Erland, likasom vaknande ur en dröm, höjde sitt hufvud och utbrast:
– Nej, nej, stanna!
Han sade detta med en så bedjande ton, att den obekanta flickan åter vände sig om.
– Låt mig blott veta, hvad du heter, sade Erland och fattade hennes hand.
– Du är nyfiken, utbrast flickan.
– Nej, fortfor Erland med helt förändrad röst, – jag bryr mig icke om ditt namn, om du blott vill säga mig, hvarifrån du är, och hvarför vi aldrig mer skola träffas.
– Jag heter Singoalla, upplyste flickan; – jag är kommen fjerran från och stannar icke å någon ort.
– Och vi träffas då aldrig mer?
– Hvad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig, inföll Singoalla.
[9]
– Jag glömmer dig aldrig, sade Erland.
I stället för att svara, böjde sig Singoalla ned, plockade en liten röd blomma, kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.
Erland stod ensam. Hans blick sväfvade drömmande efter den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig. Slutligen väcktes han ur sina drömmar af Käcks sorgsna tjut. Hunden betraktade sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men Erland såg sig ännu en gång omkring, kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.
Följande dag återvände vilde Erland till kullen vid bäcken . Bågen bar han i hand, och Käck följde honom, men på jagt tänkte han likväl icke. Han tänkte på Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att de begge sågo djupt i hvarandras ögon, logo mot hvarandra och kände sig på ett ovanligt sätt lyckliga. En sådan dröm hade vilde Erland aldrig förr haft; förr drömde han blott om strider med skogens ludne åboar, om kämpaspel och klufna Saracenturbaner.
Han kom till bäcken, men Singoalla var der icke. Måhända kommer hon, tänkte han, och han satte sig i gräset, der Singoalla förut suttit, och lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det, likasom bäcken hviskat till honom: Sök derinne i skogen, der, hvarifrån jag kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i mörka skogen. Han vandrade i granars skugga, klättrade öfver stenar och hällar och kom så slutligen till en plats, afrödjad af skogshuggarens yxa, men ännu obebygd. Blott en riskoja, en sådan som kolare pläga bygga, stod der bredvid lemningarne af en
[10]
kolmila; ljung, svampar och ormgräs vexte rundtomkring. Här fann Erland stakar nedslagna i marken, och medan han undrade , hvartill de tjenat, kom Rasmus jägare, en af Riddar Bengts underhafvande, vandrande öfver platsen och berättade för junkern, att en hop främmande menniskor, karlar, qvinnor och barn, bruna till hyn och svarta till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, egande hästar, vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjolandet, vistats der en dag och sedan fortsatt sin vandring norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram, der träden stodo längst ifrån hvarandra. Och medan Erland betraktade hjulspåren och tänkte, att Singoalla måste vara en af dessa menniskor, fann han på marken en röd perla, sådan som dem, hvilka prydde flickans armar och fotvrister. Den perlan upptog han ifrigt och gömde vid sitt hjerta, som hviskade: hon är borta, du får aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var dyster i hågen: jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip ligger i skogen, halft uppäten af vargarne. Sörjer ni er gode jagthund?
Så var det äfven. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt derifrån in i skogen och med lust ätit af sin gamle fiendes kött.
Vilde Erland svarade kort på Rasmus’ fråga, att jagthundar finnas många, men få så goda som Grip. Derefter sade han farväl till Rasmus, som vandrade vidare; sjelf gick han tillbaka till slottet.
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Han hoppades , att Singoalla skulle återkomma. Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och hvita blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarne, som stodo här och der bland granarne, gulnade och strödde sina ollon på jorden , sina blad för vinden; dagen blef kortare och himmelen mulnare; flyttfåglarnes skaror drogo mot söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde och svämmade öfver den plats, der Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.
[11]
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd af sin trogne Käck, till bäcken, dock icke så ofta som förr. Han väntade icke mer finna Singoalla, men han älskade stället, och han sjöng nu här, såsom fordom bland klipporna, sina egna sånger och lyssnade hellre än fordom till genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.
Riddar Bengt undrade öfver sonens förändrade sinnelag och frågade mången gång, om alla vargar och räfvar vore döde i skogen och alla roffoglar borta i främmande land, eftersom Erlands jagt numera alltid felade. Annorlunda, sade han, berätta dock mina herdar, ty tidt och ofta förmäla de, att ludna röfvare slagit min boskap. Till sådane ord svarade Erland föga, och riddaren skakade bekymrad sitt gråa hufvud. Fru Elfrida deremot gladde sig åt Erlands väsende, som nu var mildare än annars; dock tyckte hon sig stundom märka svårmod i hans blick och frågade då, om något tryckte hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom slottsfönstret bort till den höga granen, som vexte på kullen.
Under vintern blef Erland en flitigare lärjunge hos pater Henrik, än han förut varit. Dagligen ställde han sin gång till klostret. Brodren portvaktaren, som igenkände hans sätt att ringa, plägade sticka sitt plättrakade hufvud genom gluggen vid porten, helsa junkern med alltjemnt samma ord och derefter öppna för honom. Genom en hvalfgång, på ömse sidor om hvilken voro munkarnes celler, plägade Erland derefter begifva sig till bokrummet, der priorn vanligen uppehöll sig. Det var ett medelmåttigt stort rum med hvälfdt tak och ett enda fönster, högt, spetsbågigt, bestående af många små blyinfattade rutor, starkt brända af solen, så att de utanför stående björkarne , när de vajade för vinden, endast syntes såsom gröna skuggor derigenom. Väggarne voro å ömse sidor beklädda af bokskåp, sirade med bildverk; hvar och en utaf de i kalfskinn inbundna böckerna var medelst kedja och lås fästad i väggen. Till dessa lås egde priorn nyckeln. Försigtighetsmåttet hade en dubbel syftning: att dels beskydda de oskattbara verken mot tjufhänder, dels hindra munkarne från att utan priorns
[12]
vetande nedtaga och läsa böcker, ty, såsom denne sade, många af dessa böcker voro skrifna af romerska hedningar och farliga för obepröfvade sinnen.
Men Erland steg dag för dag i priorns gunst. Så hände det en vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog igen den „kyrkofader“, i hvilken de läst, och med ett betydelsefullt anlete gick till bokskåpet, befriade en annan bok ur sitt fängsel och lade den framför junkern.
– Du är icke längre barn, sade priorn;– ditt förstånd mognar märkbart; jag fruktar icke att under min ledning låta dig läsa denna bok, lockande men farlig som den förbjudna frukten.
Det var skalden Ovidii bok „Om förvandlingarne“. Med samvetsgrann betänklighet valde priorn de stycken, han ansåg passande för ynglingen att läsa.
Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gaf åt Hero Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus ’ och Thisbes kärlek, och Erland gaf äfven åt Thisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och fina purpurläppar.
Han läste om deras kärleks, nej icke om deras kärleks, men om deras ödens olyckliga slut, och berättelsen skulle rört honom till tårar, om han ej af blygsel bekämpat de känslor, som föddes i hans barm och ville skimra i hans ögon.
Likasom fru Elfrida, gladdes pater Henrik åt Erlands förändrade lynne, ehuru ingen anade dess orsak. Ofta satt han med ynglingens händer i sina och berättade något, hemtadt ur sin lefnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertänksamhet en sky på hans höghvälfda panna, och hans ögon riktades forskande på Erland. Det var, som han gerna velat säga denne någonting, men ändå tvekade att göra det. Så var äfven förhållandet . Stora tankar rörde sig i paterns själ, men han tviflade , att Erlands sinne ännu var en passande jordmån för de frön, han ville utså.